Det nya treåriga avtalet för 200 000 lärare och studie- och yrkesvägledare inom kommunal sektor är nu äntligen klart.

Det är ett skolavtal, som ska förbättra möjligheterna att arbeta som lärare och studie- och yrkesvägledare på ett kvalitativt sätt. Med bibehållen hälsa! Fokusfrågorna är arbetsmiljö och lönestrukturer. Jag tycker att medlarna har lyssnat på oss och gjort ett bra jobb med det tuffa uppdrag de hade.

Men det är nu det verkliga arbetet börjar, ute i kommunföreningarna och på varje skola. Resultatet av det nya avtalet har förutsättningar att bli bra, men det kommer krävas ett hårt lokalt arbete. Ett arbete som jag lovar ska få starkt stöd från centralt håll. Vi kommer bland annat ta fram stödmaterial och hjälpa våra ombud i det lokala genomförandet.

När det gäller arbetsmiljön har det aldrig tidigare uttryckligen stått i det centrala avtalet att ett arbete ska göras ute på varje skola. Nu gör det så. Meningen är att det ska få effekt på varje arbetsplats, för varje lärare, för varje syvare. För att säkra att det verkligen sker ska arbetet utvärderas både centralt och lokalt, och i slutet av avtalsperioden ska resultaten analyseras.

Lärares löner har under de senaste åren ökat klart bättre än det så kallade ”märket”. Så länge lärarbristen består lär det fortsätta. Avtalet är därför fortsatt sifferlöst. Lönestrukturerna däremot behöver ses över. I avtalet står att arbetsgivaren ska arbeta strategiskt med lönestrukturen och att erfarenhet och kontinuitet ska värderas, vilket inte alltid skett tidigare. Det står också om en ”positiv livslöneutveckling”, ett begrepp som är otroligt viktigt för yrkenas attraktivitet. Det finns lärare som efter 20 år tjänar mindre än nyutexaminerade, som de dessutom ska handleda. Då är det klart att man inte är så motiverad att stanna i yrket.

Inom kort startar vi Lönekampen 2018. Där ska Lärarnas Riksförbund visa vilka huvudmän som går från ord till handling och satsar på lärarnas löner 2018. Det måste löna sig att utbilda sig till lärare eller vägledare, oavsett var man arbetar. Vilka ska annars utbilda våra unga?

Det nya avtalet löser inte alla problem på en gång, men vi är otåliga och vill se förbättringar snabbt. Arbetet ska ske lokalt, ute i kommunerna och på skolorna. Ett avtal blir så bra som man gör det.

Vi kommer att göra vad vi kan för att det här blir verklighet och jag hoppas att kommunerna tar det på allvar. Nu är det upp till bevis!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2018

Både väljare i allmänhet och LR:s medlemmar i synnerhet anser att vi måste förändra hur skolan styrs och finansieras. Det visar vår senaste undersökning, genomförd av Novus. Så nu, efter valet, är det dags för den nyvalda riksdagen att ta sitt nationella ansvar och se till att något händer.

Undersökningen visar att 64 procent av väljarna anser att skolan ska finansieras av staten, inte av kommunerna. Bland medlemmar i Lärarnas Riksförbund är motsvarande siffra hela 96 procent. Det finns alltså ett mycket brett stöd för statlig finansiering såväl bland allmänheten som i lärarkåren.

Jag får ibland frågan ”Varför driver LR frågan om ett statligt ansvar så hårt? Varför är det så viktigt? Det gör väl inte arbetsmiljön eller löneläget bättre för lärarna och studie- och yrkesvägledarna?”.

Det är viktigt för att det handlar om att skapa förutsättningar att göra något åt de problem som finns i svensk skola. Staten har sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, finansierade karriärtjänster och lärarlönelyft. Mängden riktade statsbidrag ökar. Ingenting tycks riktigt hjälpa. Allmänheten och lärarna vet vad som är grundproblemet medan politiker tycks både blunda för och slå dövörat till för det som är roten till problemen, nämligen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inte fungerar. 

Den svenska skolan dras med stora systemproblem. OECD:s analys av det svenska skolsystemet, som bekräftades av Skolkommissionen, visar att ansvaret för den svenska skolan är mycket splittrat och att skolans huvudmän många gånger saknar den kapacitet som krävs för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och 800 friskoleföretag har olika kapacitet, förutsättningar och inte minst olika ambitioner. 

På många skolor fungerar det riktigt bra (läs till exempel om Västangårds skola i Umeå), såväl lärare som elever trivs. 

Många kommunpolitiker pratar om att de vill ha en bra skola. Men trots detta ser vi att lärar- och studie- och yrkesvägledarbristen ökar och likvärdigheten minskar. Den bistra sanningen är att dagens ansvarsfördelning mellan stat och kommun gör att staten, läs riksdagen, har mycket begränsade möjligheter att göra det som behövs för att alla skolor ska vara bra skolor. 

Jag menar att det är upp till bevis för den nya regeringen att ta det politiska ansvaret för skolan i Sverige och lägga fram tydliga förslag om framför allt ansvaret för skolans finansiering. För att klara av det behövs regionala statliga skolmyndigheter.  

• Snabbutred och inför statlig finansiering av skolan. Resurserna till skolan, oavsett huvudman, måste användas effektivare.
• Inför en nationellt reglerad resursfördelning som tar hänsyn till en skolas elevsammansättning.
• Inrätta regionala skolkontor som hanterar finansieringen och resursfördelningen. 

Det är bara genom statlig finansiering som vi på allvar kan vända utvecklingen i svensk skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2018

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Målet med den likvärdiga skolan är viktigt för mitt och Lärarnas Riksförbunds arbete. Inte en skola som är likadan, utan en skola som är likvärdig vad gäller kvalitet och kunskaper. För att det ska kunna bli verklighet måste lärare och studie- och yrkesvägledare få möjlighet att göra ett bra jobb. Lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas uppdrag är en förutsättning för den likvärdiga skolan – som också är det som riksdagen slagit fast i skollagen att vi ska ha.

Det är så mycket som visar på att vårt styrsystem för skolan inte fungerar. I sin granskning av den svenska skolans resultat har OECD lyft den svaga och splittrade styrningen av skolan. Sverige har ett mycket decentraliserat utbildningssystem, där skolägare och kommuner styr. OECD hade faktiskt svårt att hitta vem som var ansvarig för elevernas skolgång, var det föräldrarna, kommunen, skolan?

Med dagens styrsystem är det kommunerna som finansierar skolan, men de vi förhandlar med är paraplyorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och de vill inte förbinda sig till någonting å sina medlemmars vägnar. 

I tidningen Dagens Samhälle intervjuades nyligen olika kommunpolitiker och flera uttryckte att: ”Här spelar inte rikspolitiken någon roll, vi måste lösa de konkreta problemen i vår kommun.”

Då kan man fråga sig: Hur ryms en skola med nationella styrdokument i den verkligheten? Som de uttryckte sig så bekräftades bara att kommunen är rätt instans för att ta hand om till exempel skolskjuts, frukostservering och det övriga praktiska runt skolan, eller ”de konkreta problemen” som kommunpolitikerna uttrycker det. Men innehållet, själva undervisningen, det nationella uppdrag vi som lärare och studie- och yrkesvägledare har, kan inte skilja sig åt beroende på vad huvudmän tycker eller tänker.

I år är det valår och jag vill uppmana dig att ta reda på mer om partiernas skolpolitik inför valdagen. Och vi ska inte nöja oss med att bara se vad partierna säger på den nationella nivån, utan ta reda på vad lokala politiker säger och hur de agerar när det gäller skolan i förhållande till andra frågor i kommunen. Byggs det ishallar och rondeller eller satsas det på skolan och lärarna och syvarna? Det är frågor som avgör framtiden på lång sikt för landet – och även för den enskilda kommunen. Passa också på att göra Lärarnas Riksförbunds valkompass som finns på lr.se/valkompass.

Håll förresten också utkik på Skolvärldens webb framöver om du vill hålla dig uppdaterad. Här kommer partiledare och politiker intervjuas på webb-tv av lärare med koll på skolans verklighet. Det kommer bli intressant.

Och för alla er som är nyexade och efter sommaren ska ut i skolorna och komma in i lärar- eller vägledaryrket: Ni kommer att upptäcka att, trots de strukturella, övergripande problemen, som också syns i vardagen, så är det ett underbart yrke ni kommit till. Det kan vara fullt av glädje och inspiration. Det är en sådan skola som Sverige behöver om vi ska ta oss tillbaka till att vara en kunskapsnation i toppklass.

Vi ses i höst! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2018

I dag är begreppet ”tillit” på modet. Från politiskt håll driver man på för en mer ”tillits-baserad styrning” av offentlig sektor och menar att bland annat lärare ska få ökade möjligheter att vara proffs, befriade från pekpinnar
uppifrån. Regeringens utredning Tillitsdelegationen har arbetat med detta under några år och ska lägga fram förslag om hur tilliten kan stärkas.

Ökad tillit till professionen är bra, om det kombineras med rimliga förutsättningar och inflytande över det egna arbetet. Men det är en lång väg att vandra för att i praktiken nå dit. 

Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet. 

Denna tillit har tyvärr försvunnit successivt och ersatts av kontroll och ökad styrning. Den professionella friheten för lärare har beskurits, en utveckling jag själv upplevt i mitt lärarjobb. När jag började jobba 1997 kunde man som lärare på min skola ställa upp med kort varsel på till exempel öppet hus. Man visste att man kunde ”få tillbaka” tiden senare. Det fanns utrymme för ett givande och tagande. I takt med alla effektiviseringskrav så försvann detta utrymme. Kontrollen ökade och friheten minskade. 

En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare. Man har inte lyssnat när lärare larmat om hög arbetsbelastning, stress och dålig arbetsmiljö. Ökad arbetsbelastning och bristande tillit har lett till ökad psykosocial ohälsa. Lärarjobbet, som egentligen är helt fantastiskt, minskar i attraktivitet och vi har en lärarbrist som tyvärr bara ökar.

Med denna dystra verklighet, parad med en beslutsamhet att det går att förändra, gick vi in i avtalsförhandlingarna med SKL. Ökad tillit kommer att ta tid, men kan vi på allvar börja prata om det som behövs för att göra läraryrket mer attraktivt, och därigenom se till så att fler (alla) elever möts av en legitimerad lärare i klassrummet, så har vi kommit en bra bit på vägen.

När vi inledde våra avtalsförhandlingar med SKL i mitten av januari visade de dokument vi utväxlat att vi stod långt ifrån varandra. Därefter har det förhandlats sedan mitten av januari och det har varit, och är, tufft. I skrivande stund vet jag inte om vi lyckas förhandlingsvägen eller inte, men vi är fast beslutna att göra vårt bästa för att övertyga SKL om att vi har förslagen som är bra både för våra medlemmar och som kan bidra till att lösa lärarbristen för arbetsgivarna. 

Lärarna är en profession som tar ansvar, men som måste ges frihet att utöva yrket under rimliga förhållanden för att det ska fungera.

Om en ökad tillit till professionen förverkligas är mycket vunnet. Läraryrkets attraktionskraft kan öka och lärarkåren kan på allvar få den status som den egentligen redan förtjänar. Självklart ska vi också som profession varje dag fortsätta ta vårt ansvar så att eleverna får de kunskaper de behöver. På så vis ska vi göra vårt för att förtjäna den tillit vi ber resten av samhället visa oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2018